Jag skrev i ett tidigare inlägg lite om min syn på en “politisk karriär”. Jag tycker egentligen inte om att använda ordet karriär i detta sammanhang, eftersom politk inte bör vara en karriärväg. Jag märker nu i debatten om politikerpensioner att jag kan agera mer fritt utan att behöva tänka på en eventuell framtida politisk karriär, eller snarare hur jag förstör den genom att göra mig till en “icke önskvärd” samarbetspartner för våra två största partier på Gotland.
Dessutom är den kör-till-det-brister-inställning jag har mycket intressantare. De hänsyn jag måste ta handlar inte om mig själv, möjligtvis om Folkpartiet och partiets möjligheter att hitta samarbetspartner i framtiden. Jag tror dock att det är bra att vi tydligt visar på vilka områden vi inte tänker kompromissa på. Och området demokrati och förtroende är ett sådant.
